gästbloggning 5
Mitt namn är Ebba Östlund & bor längst ner i skåne. Är 15 år gammal och brinner för hästarna/ridsporten. Jag har ingen egen häst för min tid räcker inte till, måste satsa 110 % i skolan nu så jag får dom betygen jag vill ha så jag kan komma in på en bra linje till mig, börjar ju 9an efter sommaren. Hur jag lärde känna Alicia & Felicia? Jo, 2010 åkte jag på ridläger upp till karaby. Det va något speciellt med just karaby som gjorde att jag även åkte dit på ridläger på höstlovet. Haha, måste även erkänna att jag hamnade i bråk med Alicia på bdb (bilddagboken) även fast jag aldrig hade träffat henne så va det ngt jag störde mig på hos Alicia. Sen träffade jag dom irl och shiiit så förvånad jag blev. Snällare personer måste man leta väldigt väldigt länge efter! Nog om detta, nu när ni läser detta så är jag på ridläger med dessa två snyggingar, & vi har det förmodligen... BÄST.
Nu tänkte jag ta och berätta om min tid med en underbar ponny vid namn Ponkie.. ryser bara jag hör namnet på han. I slutet av 2007 träffade jag min absolut favorit, ponnyn som jag trodde att jag aldrig skulle bli kär i. Somsagt, allting började i slutet av 2007, ALLA mina kompisar hade nån favoritponny som dom kallade ''min'', men det hade inte jag..
jag red/rider då på ridskola. Anyway, en dag kom jag till stallet och skulle rida & det stod att jag skulle rida Ponkie. jag bara whaaat? Lixom han va så himla busig, jag va ju rädd för han. Jag hade sätt flera stycken som hade trillat av han när han bockade osv. Jag tog mig mod att iaf testa och om det gick skit så är det ju bara att hoppa av, right? Jag fixade han och Ponkie va den sötaste ponnyn jag någonsin sätt helt ärligt. Ridlektionen gick hur bra som helst och jag började gilla han. Året gick till sitt slut och det blev 2008. Asså det är svårt att skriva precis allt igenom alla dom åren jag hade med Ponkie, men ju mer tiden gick ju mer blev jag fast, jag va helt förälskad. Vi hade ju ett såkallat ''stallgäng'' i stallet. Men jag ljuger om jag skriver att vi alltid höll ihopa och om jag skriver att vi alltid va snälla mot varandra. Vi frös ut folk, haha, ska jag va helt ärligt, vi mobbade varandra, du you get it? Lixom shit vad ledsen jag va på dom ibland. Vi bråkade mkt och jag va rkt rkt ledsen på dom. När dom frös ut mig gick jag till Ponkie o ch grät ut hos han, jag rycktade han och jag blev genast på bättre humör, alltid när dom gjorde ngt mot mig så gick jag somsagt till Ponkie och när jag kollade in i hans ögon med tårarna i ögonen, kändes det som han sa: ''dom är inte värda dina tårar''. Jag glömde allt och tänkte på hur underbara Ponkie va, som inte kunde säga någoting, och det va skönt. När jag gick i 6an va ''stallgänget'' väldigt mkt imot mig. Eller det kändes som det. För dom började kaxa sig och frågade varför jag hade puder, eller smink i stallet, & osäker som jag va kunde jag inte säga imot på ngt sätt, jag va rädd. Men skitsamma, dom va riktigt riktig taskiga imot mig & det va knappt att jag ville gå till stallet för jag visste att dom va där. Jag började umgås med andra som inte red . Och då blev ju mitt ''stallgäng'' ännu mer surare på mig. Anyway, den tiden va jag med Ponkie för det va han som va anledningen till att jag gick till stallet. Det va för Ponkie jag helt enkelt inte slutade rida..
Jag blev äldre och äldre & Ponkie började bli halt. Jag blev ju ledsen och saknade han såå mycket den tiden han hade boxvila. Sen skulle jag rida igång han & det va ju bara så grymt. VARJE DAG åkte jag till stallet och rycktade han länge tills han blev jätte fin så jag skulle kunna se lika bra ut som privatryttarna... hihi. Den tiden jag red Ponkie varje dag va underbar, jag kom bara närmare & närmare han. Vår ridskola kom i kris.. alla hästar & ponnysar blev halta så vi använde typ 5 ponnysar och 3 storhästar till 200 elever på ridskolan, assa fattar ni?
Ponkie va en av dom som blev halta.. Han fick vila, ridas igång, komma in på ridlektionerna sådär snabbt och blev överbelastad för att det va så många som red på han. Så han blev halt igen och fick vila, sen red jag igång han och denna gången kändes det verkligen bra .. busig som han va stegrade han, och bockade när jag red i gång han .. hihi, lill killen..
Efter någon månad sådär var det dags att han skulle börja på lektioner igen. Blev båda glad & ledsen. Glad för att jag skulle börja hoppträna han & ledsen för att jag visst hur mycket han skulle få gå. Jag red fram till hopplektionen och det visade att han va halt , IGEN. Jag skakade av tomhet, visste inte vad jag skulle säga.. jag tog in han i spiltan tog av sadel, träns & skydd. kramade om han och tårarna började rinna. Jag är en sån person som har jätte jätte jätte svårt för att gråta inför vänner & familj. Men denna gången kunde jag inte hålla inne tårarna..
jag visste vad som skulle hända. jag visste att detta kommer inte hålla. Mina kompisar sa till mig: gråt inte, det kommer bli bra.
jag tog åt mig orden, även fast jag visste att det aldrig kommer gå.
Han fick vila hela vintern och jag tog hand om han . Våren 2011 va det dags .. igen. Han blev friskförklarad efter massa behandlingar under vintern. Så det va dags att rida igång han igen.. Jag va så himla glad!
fixade iordning han, och red in i ridhuset. Och vet ni vad? han va fan halt, igen.
do you get it? Jag grät grät grät och 1 april fick jag reda på att han va utdömd.. det va så jävla svår tid för mig. Jag grät mig till sömns varje natt, jag grät i skolan, jag grät hos mamma, överallt.
Jag mådde så jävla dåligt.
Och så slutade det, end of story. Sista dagen i hans liv stod jag och rycktade han, jag grät floder, helt seriöst, jag grät så mycket att det sved i halsen, jag fick huvudvärk & jag mådde så jävla dåligt. Jag grät i flera timmar med tårarna rinnande ner från kinden. Jag gick en runda med han, han fick beta massa gräs, jag la in massa halm till han så han fick det mjukare under hans sista natt. Jag gav han allt mitt hästgodis, & ändå fattade han ingeting, han titta på mig som ''varför gråter du? hallå jag är glad, jag får ju godis''
Att sedan va tvungen att lämna han, att vända ryggen mot han va det svåraste jag någonsin gjort. Dagen efter då han skulle avlivas gick jag till skolan, men sen klarade jag inte mer och åkte hem och grät.
Och den dagen slutade han att leva, han åkte upp till paradiset, himlen. Jag hade det svårt utan han, jag hade det så jävla svårt, för det va han jag gick till när allt va skit, men nu då? han är borta föralltid. kommer aldrig mer få träffa han..
Jag har så starka minnen med han, tex när han va ute på sommarbete i en storgräs hage.. jag kom ju såklart och hälsade på han. När jag väl kom så följde han efter mig i hagen. han betydde så jävla mycket.
En stark sak jag kommer ihåg från han va att, när jag red han på vår stora gräsbana, så om jag red åt ett håll där han inte såg en häst framför sig, tvärstannade han & stegrade.
Jag har så starka minnen av han. Han är fortfarande den bästa ponnyn som finns, alltid han först.
Nu tänkte jag ta och berätta om min tid med en underbar ponny vid namn Ponkie.. ryser bara jag hör namnet på han. I slutet av 2007 träffade jag min absolut favorit, ponnyn som jag trodde att jag aldrig skulle bli kär i. Somsagt, allting började i slutet av 2007, ALLA mina kompisar hade nån favoritponny som dom kallade ''min'', men det hade inte jag..
jag red/rider då på ridskola. Anyway, en dag kom jag till stallet och skulle rida & det stod att jag skulle rida Ponkie. jag bara whaaat? Lixom han va så himla busig, jag va ju rädd för han. Jag hade sätt flera stycken som hade trillat av han när han bockade osv. Jag tog mig mod att iaf testa och om det gick skit så är det ju bara att hoppa av, right? Jag fixade han och Ponkie va den sötaste ponnyn jag någonsin sätt helt ärligt. Ridlektionen gick hur bra som helst och jag började gilla han. Året gick till sitt slut och det blev 2008. Asså det är svårt att skriva precis allt igenom alla dom åren jag hade med Ponkie, men ju mer tiden gick ju mer blev jag fast, jag va helt förälskad. Vi hade ju ett såkallat ''stallgäng'' i stallet. Men jag ljuger om jag skriver att vi alltid höll ihopa och om jag skriver att vi alltid va snälla mot varandra. Vi frös ut folk, haha, ska jag va helt ärligt, vi mobbade varandra, du you get it? Lixom shit vad ledsen jag va på dom ibland. Vi bråkade mkt och jag va rkt rkt ledsen på dom. När dom frös ut mig gick jag till Ponkie o ch grät ut hos han, jag rycktade han och jag blev genast på bättre humör, alltid när dom gjorde ngt mot mig så gick jag somsagt till Ponkie och när jag kollade in i hans ögon med tårarna i ögonen, kändes det som han sa: ''dom är inte värda dina tårar''. Jag glömde allt och tänkte på hur underbara Ponkie va, som inte kunde säga någoting, och det va skönt. När jag gick i 6an va ''stallgänget'' väldigt mkt imot mig. Eller det kändes som det. För dom började kaxa sig och frågade varför jag hade puder, eller smink i stallet, & osäker som jag va kunde jag inte säga imot på ngt sätt, jag va rädd. Men skitsamma, dom va riktigt riktig taskiga imot mig & det va knappt att jag ville gå till stallet för jag visste att dom va där. Jag började umgås med andra som inte red . Och då blev ju mitt ''stallgäng'' ännu mer surare på mig. Anyway, den tiden va jag med Ponkie för det va han som va anledningen till att jag gick till stallet. Det va för Ponkie jag helt enkelt inte slutade rida..
Jag blev äldre och äldre & Ponkie började bli halt. Jag blev ju ledsen och saknade han såå mycket den tiden han hade boxvila. Sen skulle jag rida igång han & det va ju bara så grymt. VARJE DAG åkte jag till stallet och rycktade han länge tills han blev jätte fin så jag skulle kunna se lika bra ut som privatryttarna... hihi. Den tiden jag red Ponkie varje dag va underbar, jag kom bara närmare & närmare han. Vår ridskola kom i kris.. alla hästar & ponnysar blev halta så vi använde typ 5 ponnysar och 3 storhästar till 200 elever på ridskolan, assa fattar ni?
Ponkie va en av dom som blev halta.. Han fick vila, ridas igång, komma in på ridlektionerna sådär snabbt och blev överbelastad för att det va så många som red på han. Så han blev halt igen och fick vila, sen red jag igång han och denna gången kändes det verkligen bra .. busig som han va stegrade han, och bockade när jag red i gång han .. hihi, lill killen..
Efter någon månad sådär var det dags att han skulle börja på lektioner igen. Blev båda glad & ledsen. Glad för att jag skulle börja hoppträna han & ledsen för att jag visst hur mycket han skulle få gå. Jag red fram till hopplektionen och det visade att han va halt , IGEN. Jag skakade av tomhet, visste inte vad jag skulle säga.. jag tog in han i spiltan tog av sadel, träns & skydd. kramade om han och tårarna började rinna. Jag är en sån person som har jätte jätte jätte svårt för att gråta inför vänner & familj. Men denna gången kunde jag inte hålla inne tårarna..
jag visste vad som skulle hända. jag visste att detta kommer inte hålla. Mina kompisar sa till mig: gråt inte, det kommer bli bra.
jag tog åt mig orden, även fast jag visste att det aldrig kommer gå.
Han fick vila hela vintern och jag tog hand om han . Våren 2011 va det dags .. igen. Han blev friskförklarad efter massa behandlingar under vintern. Så det va dags att rida igång han igen.. Jag va så himla glad!
fixade iordning han, och red in i ridhuset. Och vet ni vad? han va fan halt, igen.
do you get it? Jag grät grät grät och 1 april fick jag reda på att han va utdömd.. det va så jävla svår tid för mig. Jag grät mig till sömns varje natt, jag grät i skolan, jag grät hos mamma, överallt.
Jag mådde så jävla dåligt.
Och så slutade det, end of story. Sista dagen i hans liv stod jag och rycktade han, jag grät floder, helt seriöst, jag grät så mycket att det sved i halsen, jag fick huvudvärk & jag mådde så jävla dåligt. Jag grät i flera timmar med tårarna rinnande ner från kinden. Jag gick en runda med han, han fick beta massa gräs, jag la in massa halm till han så han fick det mjukare under hans sista natt. Jag gav han allt mitt hästgodis, & ändå fattade han ingeting, han titta på mig som ''varför gråter du? hallå jag är glad, jag får ju godis''
Att sedan va tvungen att lämna han, att vända ryggen mot han va det svåraste jag någonsin gjort. Dagen efter då han skulle avlivas gick jag till skolan, men sen klarade jag inte mer och åkte hem och grät.
Och den dagen slutade han att leva, han åkte upp till paradiset, himlen. Jag hade det svårt utan han, jag hade det så jävla svårt, för det va han jag gick till när allt va skit, men nu då? han är borta föralltid. kommer aldrig mer få träffa han..
Jag har så starka minnen med han, tex när han va ute på sommarbete i en storgräs hage.. jag kom ju såklart och hälsade på han. När jag väl kom så följde han efter mig i hagen. han betydde så jävla mycket.
En stark sak jag kommer ihåg från han va att, när jag red han på vår stora gräsbana, så om jag red åt ett håll där han inte såg en häst framför sig, tvärstannade han & stegrade.
Jag har så starka minnen av han. Han är fortfarande den bästa ponnyn som finns, alltid han först.
kanske blev lite mycket men vår ''story'' va väldigt lång.
Ha en bra sommar nu allihopa & njut!
Kramar
ebba- ingen blogg
gästbloggning 4
Tänkte bäretta om hur min ponny Bonita blev min.
Det började så här, jag var och testade jätte många olika ponnyer men kände inte att det var någon jag "klickade" med. Men så körde vi inom Torns ryttarförening och skulle se om där hängde någon lapp på ponny och det gjorde det, där stod typ såhär #för dig som vill ha en riktig läromästare att ut och tävla på. Hon heter Bonita och är 18 år, Bonita har gått LA Hoppning, LB Dresyr och debuterat feltävlan men hon är utbildad LA Dressyr. Så mamma ringde och frågade om vi fick komma och kolla på henne och det fick vi. När vi kom dit så såg jag Bonita jag bara är det den ponnyn :O, ja det är det sa mamma, hon hade långt hovskägg, vinterpäls på magen, lång pannlugg och va smäll fet,men jag bara jaja jag får testa henne.Så när jag stod och borsta henne så stod hon nästan och sov... Men när jag kom upp då blev det fart på henne, hon går lika snabbt som en storhäst. Sen red jag in i paddocken och började jobba henne och hon gick/gör i form i skritt trav och galopp sen skulle jag gå ut och hoppa lite terräng hinder, de var ett par tunnor så hoppar jag mamma bara det var 80 cm och typ en halv meter brett, jag bara gapade! Sen när jag skrittade av jag bara mamma den ponnyn ska jag ha. Så ägaren bestämde sig för att vi fick henne, så jag red henne regelbundet i två veckor sen kom hon till mig den 1 juni 2012. Sen dess har vi bara utvecklats något enormt! ni ska få se några bilder som gör att ni förstår lite bättre. Sen den dagen har jag älskat den ponnyn och kommer aldrig att sluta älska henne heller!
PS.Saknar er Felicia och Alicia och alla er andra på Hea något enormt!
vilma- www.vilmaessman.blogg.se
gästbloggning 3
HejHej! Mitt namn är Sofia och jag har väl hållt på med hästar i kanske sju år. 2010 fick jag min första egna häst. En c-ponny som skulle bli min läromästare, det klicka direkt när jag provred och han gick igenom besiktningen utan klagomål. Den 23 maj fick vi hem min lilla vita ponny. Armane"Mulle" var hans namn och var import irland och född -96. Vår start var väl inte den bästa, han var bakskygg och han var extremt rädd om bakbenen och sparka ibland. Iaf jobba vi igenom detta och idag har han inte lika rädd. Vi tävlar just nu upp tilll LB lokalt med fyra fel som bästa resultat och har placeringar upp till LC+. Hemma har vi hoppat något hinder på 110 och bana på 1 m.
I december 2011 var jag och provred en galen ungponny hos Niklas Arvidsson. Hon var en het liten häst och första provridningen gick väl sådär, hon hoppa som en gud men hon var rena motstatsen mot min lilla trygga Mulle. Iaf blev det en provridningen till och det gick super. Visste hur jag skulle rida henne och sånt. besiktning blev det dagen efter och den dansa hon igenom. Hem kom min vilda D-ponny. I början gick det skit. Men vi jobba oss igenom detta och idag är hon super fin. Vi har startat några LD och en LC med två stopp.
provridningen: http://www.youtube.com/v/-he1SMfPH2w?version=3&hl=sv_SE
Min sämsta runda... Hon var stoppig och het och hoppa mig ur sadeln hela tiden så ja: http://www.youtube.com/v/7plVmVJ3zhE?version=3&hl=sv_SE
gästbloggning 2
Hejsan!
Ni undrar säkert vem detta är ?
Jo, jag heter Thea Persson och jag är 11 år gammal, min födelsedag är 19:de Februari.
Jag bor nere i Skåne, med min familj.
I min familj finns mamma,pappa & min storasyster!
Vi har 7 stycken djur, kanin,hundar & ödlor...
Ni kanske undrar hur jag känner Alicia & Felicia ?
Jo, det är såhär att vi rider på samma ställe.
Hos A-L, men vi har ''våra'' hästar på samma ställe - Heabacken.
Innan var vi mer så kallat FB vänner, skrev jättemycket i chatten..
Men när man väl träffades kom det bara fram ett - Hej!
Hahah, det är sant!
I alla fall, tror det va i Mars typ så kom Virvelvind tillbaka.
Jag skulle sköta om henne eftersom hon hade opererats, så skulle hon stå på Heabacken!
Då kände jag ju inte direkt dom, men sen så när jag hade Virre där så började vi prata mer & mer.
Så det är så vi känner varandra!
Alicia & Felicia är supergóa båda två ;)
Ni vill kanske veta lite om hästen jag rider - Virvelvind ?
Den 14:de November 2011 satt jag på Virre´s rygg för första gången.
Jag hade egentligen en skötponny som hette Ichi, men den dagen hade någon annan han.
Så jag fick ha Virre!
Jag var såklart liiite osäker, ny häst lixom..
Men hon var jätteduktig, jag frågade ifall jag fick testa henne igen, och det fick jag.
Jag red,red & red henne till slut kände jag ...
Virre är bäst!
Jag ville bara ha henne nu, ingen annan.
Så det fick jag ( :D )..
Men sen när vintern kom, var hon utlånad som ''vinter-foder''.
Jag saknade henne jäääättemycket, så jag red Ichi lite på vintern!
Men sen till terminens början kom hon tillbaka igen, men jag fick aldrig henne på lektionerna..
Men det var rena turen, att jag fick ha henne som skötarponny..
Men sen, blev hon utlånad som foderponny IGEN. Jag visste inte vad jag skulle göra!
På riktigt..
Men visst, jag fick börja rida någon annan.
Rekyl, han går det bra med. Hoppade 1 meter med han igår, barbacka!
Men i Mars kom Virre tillbaka & jag fick sätta igång henne.
I förrgår tog vi första galoppen på 2-3 månader.<3
Jag älskar henne över allt annat..<3
thea- www.thheapersson.blogg.se
gästbloggning 1
hej hej alla alicias och felicias läsare !
alicia bad mig göra en gästbloggning om mitt hästletande så då kör vi !
efter att mamma och pappa sakt att jag skulle få häst sa vi det till ann-louise och frågade om hon kunde hjälpa oss och det kunde hon så vi började leta .
Några veckor efter hade jag sovit med matilda och vilma så ringer ann-louise till vilma och säger något till henne när vilma lagt på sa hon filippa du ska provrida en häst imorgon jag blev sjukt nervös när jag kom till stallet berättade jag för dem andra och felicia alicia och hannah ville följa med klart dem skulle det !
sedan gick jag in på Facebook och kollade på en vidieo på honom , på världens finaste ponny !
jag sov hos felicia den natten sedan klockan 5 kom pappa och hämta oss så körde vi till annelöv och var där ett litat tag sedan komm ann-louise myggan och veronika också sedan kom rocky , jag kommer aldrig glömma när Anna lastar ur honom ur transporten och alla fyra säger samtidigt gud vad söt och det var han verkligen sedan sadlade och tränade vi och sedan red anna ägaren honom och efter det var det min tur allt kändes perfekt han var min dröm ponny ! efter att dem hade åkt satte jag och pappa oss i bilen och så sa jag till pappa jag vill ha denna hästen igen annan !
pappa sa att vi skulle prata med mamma , mamma ville träffa honom så vi åkte dit och pysslade lite med honom han var verkligen super mysig
jag hade planerat allt köpt hö påsar krubba och mockat ut boxen , han skulle komma på en lördag efter anna och rockys sista tävling det var bara besiktingen kvar
han besiktigades på en tisdag och vi hade tre prov den dagen och alla dem proven gick skit !
på vår rast ringen ann-louise till mig jag springer in på toa och svarar , allt gick bra till vi longerade då markerade han på ena benet , han gick alltså inte igenom fan tänkte jag men vi skulle göra vidarundersökning på benet så jag tog ledigt från skolan och åkte med dit vi var där i 3 timmar och försökte hitta vad det var tror det var något i bakrehovleds kotan och han fick medicin och vi sa att vi ville ha honom när han blev frisk .
efter några veckor skulle vi till sälen , jag gick som vanligt in på facebook och så då det hemskaste som hänt i hela mit liv rocky var död jag kallade på mamma och sa mamma rocky finns inte mer hela familjen grät världens finaste ponny finns inte mer gråter bara jag tänker på det .
alltså det västa är att alla bara tror att det var en häst blablabla liksom ingen förstår hur jävla ont det gör att få höra ska du inte släppa honom någon gång
ingen förstår hur ledsen jag är förutom vissa ! ja vill tacka er som stått på min sida och stöttat mig till110 %
men jag fick leta vidare vilken inte var det enklaste , har provridit fem hästar nu och det ha alltid vart någon ägare som ljuger osv men nu får jag ta nya tag igen och fösöka hitta en liten ponnyskrutt till mig , kram fippo
filippa- www.fippson.blogg.se
vinnaren av gissa hästen.
vinnare av gissa hästen är....
vilma essman♣
RÄTT SVAR VAR: COMET (hannahs polle)
här har du din länk: www.vilmaessman.blogg.se
nu tycker jag alla går in & kolla denna bloggen ciao!
vilma essman♣
RÄTT SVAR VAR: COMET (hannahs polle)
här har du din länk: www.vilmaessman.blogg.se
nu tycker jag alla går in & kolla denna bloggen ciao!
