Mitt namn är Ebba Östlund & bor längst ner i skåne. Är 15 år gammal och brinner för hästarna/ridsporten. Jag har ingen egen häst för min tid räcker inte till, måste satsa 110 % i skolan nu så jag får dom betygen jag vill ha så jag kan komma in på en bra linje till mig, börjar ju 9an efter sommaren. Hur jag lärde känna Alicia & Felicia? Jo, 2010 åkte jag på ridläger upp till karaby. Det va något speciellt med just karaby som gjorde att jag även åkte dit på ridläger på höstlovet. Haha, måste även erkänna att jag hamnade i bråk med Alicia på bdb (bilddagboken) även fast jag aldrig hade träffat henne så va det ngt jag störde mig på hos Alicia. Sen träffade jag dom irl och shiiit så förvånad jag blev. Snällare personer måste man leta väldigt väldigt länge efter! Nog om detta, nu när ni läser detta så är jag på ridläger med dessa två snyggingar, & vi har det förmodligen... BÄST. 
 
Nu tänkte jag ta och berätta om min tid med en underbar ponny vid namn Ponkie.. ryser bara jag hör namnet på han. I slutet av 2007 träffade jag min absolut favorit, ponnyn som jag trodde att jag aldrig skulle bli kär i. Somsagt, allting började i slutet av 2007, ALLA mina kompisar hade nån favoritponny som dom kallade ''min'', men det hade inte jag..
jag red/rider då på ridskola. Anyway, en dag kom jag till stallet och skulle rida & det stod att jag skulle rida Ponkie. jag bara whaaat? Lixom han va så himla busig, jag va ju rädd för han. Jag hade sätt flera stycken som hade trillat av han när han bockade osv. Jag tog mig mod att iaf testa och om det gick skit så är det ju bara att hoppa av, right? Jag fixade han och Ponkie va den sötaste ponnyn jag någonsin sätt helt ärligt. Ridlektionen gick hur bra som helst och jag började gilla han. Året gick till sitt slut och det blev 2008. Asså det är svårt att skriva precis allt igenom alla dom åren jag hade med Ponkie, men ju mer tiden gick ju mer blev jag fast, jag va helt förälskad. Vi hade ju ett såkallat ''stallgäng'' i stallet. Men jag ljuger om jag skriver att vi alltid höll ihopa och om jag skriver att vi alltid va snälla mot varandra. Vi frös ut folk, haha, ska jag va helt ärligt, vi mobbade varandra, du you get it? Lixom shit vad ledsen jag va på dom ibland. Vi bråkade mkt och jag va rkt rkt ledsen på dom. När dom frös ut mig gick jag till Ponkie o ch grät ut hos han, jag rycktade han och jag blev genast på bättre humör, alltid när dom gjorde ngt mot mig så gick jag somsagt till Ponkie och när jag kollade in i hans ögon med tårarna i ögonen, kändes det som han sa: ''dom är inte värda dina tårar''. Jag glömde allt och tänkte på hur underbara Ponkie va, som inte kunde säga någoting, och det va skönt. När jag gick i 6an va ''stallgänget'' väldigt mkt imot mig. Eller det kändes som det. För dom började kaxa sig och frågade varför jag hade puder, eller smink i stallet, & osäker som jag va kunde jag inte säga imot på ngt sätt, jag va rädd. Men skitsamma, dom va riktigt riktig taskiga imot mig & det va knappt att jag ville gå till stallet för jag visste att dom va där. Jag började umgås med andra som inte red . Och då blev ju mitt ''stallgäng'' ännu mer surare på mig. Anyway, den tiden va jag med Ponkie för det va han som va anledningen till att jag gick till stallet. Det va för Ponkie jag helt enkelt inte slutade rida.. 
 
Jag blev äldre och äldre & Ponkie började bli halt. Jag blev ju ledsen och saknade han såå mycket den tiden han hade boxvila. Sen skulle jag rida igång han & det va ju bara så grymt. VARJE DAG åkte jag till stallet och rycktade han länge tills han blev jätte fin så jag skulle kunna se lika bra ut som privatryttarna... hihi. Den tiden jag red Ponkie varje dag va underbar, jag kom bara närmare & närmare han. Vår ridskola kom i kris.. alla hästar & ponnysar blev halta så vi använde typ 5 ponnysar och 3 storhästar till 200 elever på ridskolan, assa fattar ni? 
Ponkie va en av dom som blev halta.. Han fick vila, ridas igång, komma in på ridlektionerna sådär snabbt och blev överbelastad för att det va så många som red på han.  Så han blev halt igen och fick vila, sen red jag igång han och denna gången kändes det verkligen bra .. busig som han va stegrade han, och bockade när jag red i gång han .. hihi, lill killen.. 
Efter någon månad sådär var det dags att han skulle börja på lektioner igen. Blev båda glad & ledsen. Glad för att jag skulle börja hoppträna han & ledsen för att jag visst hur mycket han skulle få gå. Jag red fram till hopplektionen och det visade att han va halt , IGEN. Jag skakade av tomhet, visste inte vad jag skulle säga.. jag tog in han i spiltan tog av sadel, träns & skydd. kramade om han och tårarna började rinna. Jag är en sån person som har jätte jätte jätte svårt för att gråta inför vänner & familj. Men denna gången kunde jag inte hålla inne tårarna.. 
jag visste vad som skulle hända. jag visste att detta kommer inte hålla. Mina kompisar sa till mig: gråt inte, det kommer bli bra. 
jag tog åt mig orden, även fast jag visste att det aldrig kommer gå. 
Han fick vila hela vintern och jag tog hand om han . Våren 2011 va det dags .. igen. Han blev friskförklarad efter massa behandlingar under vintern. Så det va dags att rida igång han igen.. Jag va så himla glad! 
fixade iordning han, och red in i ridhuset. Och vet ni vad? han va fan halt, igen. 
do you get it? Jag grät grät grät och 1 april fick jag reda på att han va utdömd.. det va så jävla svår tid för mig. Jag grät mig till sömns varje natt, jag grät i skolan, jag grät hos mamma, överallt. 
 
Jag mådde så jävla dåligt. 
 
Och så slutade det, end of story. Sista dagen i hans liv stod jag och rycktade han, jag grät floder, helt seriöst, jag grät så mycket att det sved i halsen, jag fick huvudvärk & jag mådde så jävla dåligt. Jag grät i flera timmar med tårarna rinnande ner från kinden. Jag gick en runda med han, han fick beta massa gräs, jag la in massa halm till han så han fick det mjukare under hans sista natt. Jag gav han allt mitt hästgodis, & ändå fattade han ingeting, han titta på mig som ''varför gråter du? hallå jag är glad, jag får ju godis'' 
Att sedan va tvungen att lämna han, att vända ryggen mot han va det svåraste jag någonsin gjort. Dagen efter då han skulle avlivas gick jag till skolan, men sen klarade jag inte mer och åkte hem och grät. 
Och den dagen slutade han att leva, han åkte upp till paradiset, himlen. Jag hade det svårt utan han, jag hade det så jävla svårt, för det va han jag gick till när allt va skit, men nu då? han är borta föralltid. kommer aldrig mer få träffa han.. 
 
Jag har så starka minnen med han, tex när han va ute på sommarbete i en storgräs hage.. jag kom ju såklart och hälsade på han. När jag väl kom så följde han efter mig i hagen. han betydde så jävla mycket. 
 
En stark sak jag kommer ihåg från han va att, när jag red han på vår stora gräsbana, så om jag red åt ett håll där han inte såg en häst framför sig, tvärstannade han & stegrade. 
 
Jag har så starka minnen av han. Han är fortfarande den bästa ponnyn som finns, alltid han först. 
 

kanske blev lite mycket men vår ''story'' va väldigt lång. 
 
Ha en bra sommar nu allihopa & njut! 
 
Kramar

 

ebba- ingen blogg