Okej, var ska jag börja? Vi gick på samma skola, men jag pratade aldrig med dem, trots att Hannah kände dem. När jag började rida var jag tom livrädd för dem, att dem skulle kommentera hur jag red, hur jag var som person osv. Jag trodde att jag skulle bli dömd, och att de inte gillade mig överhuvudtaget. Så jag brukade faktiskt försöka att hålla mig på avstånd från dem, då jag var rädd att jag skulle få kommentarer och kritik. Så fort jag såg dem blev jag neutral och undvek att prata med dem, jag gick omvägar och försökte att inte bry mig om dem allt för mycket. 

 

Sedan kom vintern. Jag visste inte hur mycket den skulle förändra mitt liv, men det gjorde den - rejält! 

 

jag skulle få ha min favoritponny Rekyl på "foder", eller som vinterhäst som det heter på ridskolan. Man lånar eller hyr en häst över vintern, ansvarar för hästen och har den som sin egen. Jag och Hannah hade länge planerat detta, Rekyl och Comet skulle stå bredvid varandra i stallet och gå i samma hage. Det skulle helt enkelt bli jättehärligt!

Felicia skulle ha Fredde också. Jag hade på senare tid försökt att prata med dem lite men jag kände dem knappt. Sedan skulle Alicia ha Musse.

Jag och Felicia fick Rekyl och Fredde tidigare än andra som skulle ha vinterhäst pga ett par anledningar som jag inte går ut med. Men vi hade ridit lektion, och sedan red vi ner dem till Hea. Vilken känsla! Vilket lyckorus! 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag fick veta att Felicia och Alicia skulle ha vinterhäst på Hea också, jag tänkte att jag fick ta det som det kom.

 

Eftersom vi delade stall träffades vi i princip varje dag. Hannah blev den länken mellan oss och vi hade ju hästarna gemensamt, vilket ledde till att vi alltid hade något att prata om. Vi pratade om våra olika åsikter osv i ridningen, gav varandra tips och stöttade varandra i val och händelser. Vi kom varandra närmare och lärde känna varandra mer på riktigt. Jag berättade en hel del för dem, och de sa väl en hel del till mig också. Vi blev ett sammansvetsat gäng på Hea. Visst, vi bråkade osv, men gör inte alla vänner det? Haha, ibland slog det gnistor om oss. Men nästa dag var vi sams igen och allt var precis som vanligt.

 

Numera är F & A vänner som jag inte skulle kunna tänka mig att leva utan, de är bara en del i mitt liv och jag kan inte förstå hur jag kunnat vara rädd för dem? Patetiskt, nu är vi riktigt bra vänner och jag stället upp för dem, så som de har ställt upp för mig. Jag lyssnar på dem och deras problem precis som de har lyssnat på mig och mina problem. Vi stöttar varandra i allt.